korsbandsskada hund korsband ledband korsbandsoperation


Vorstehn-Torstehn-Börje

Tiden efter korsbandsoperationen på Söderköpings Djurklinik

Operation 4/2

Allt gick bra, hemresa lite gnällig och stort huvudbry innan vi slutligen fick upp honom på en bår och kunde bära in honom i huset!

 
Dag 1, Torsdag 5/2

12.00 Tel.samtal till kliniken

"Hemresan har gått bra och natten har (inte helt överraskande!!) varit jobbig, jag har "sovit" på golvet bredvid honom, och han har gnällt hela natten. Han kan fortfarande inte stå eller resa sig utan att jag stöder honom, hela bakpartiet är "lealöst" och han har inte kissat sedan i går morse kl. 9 före operationen. ( 27 tim) Har stött och lotsat ut honom och ställt honom i snön utan resultat. Däremot har han ätit en halv portion mat på förmiddagen och druckit lite vatten, c:a 0,5 ltr. Medicinerna har inte heller varit någon svårighet att få i honom. (Mat nobbar man inte bara för att man är döende!)

Vi hade förberett oss på några tuffa dagar, ville bara rapportera för att få bekräftelse på att allt förlöper normalt!"

14.00 Återkoppling! Krister ringer tillbaka och jag får veta att det ibland kan ta 2-3 dagar innan kissande och upp till 5 dagar kan vara ganska jobbiga för hunden, men de värsta smärtorna brukar avta relativt snabbt. Allt är alltså ok!

Räknar kallt med 5 jobbiga dagar för "anti-vikingen" Thorstehn!!!

14.30 Thorstehn har oväntat tagit sig upp på alla fyra och står frågande och svajar bakom en gardin. Jag lockar och pockar med godis och får honom efter ett tag att försiktigt pröva sina tre friska ben. 10 min senare har jag lyckats manövrera honom ut på verandan och han tömmer blåsan!

Jämrandet och ylandet upphör temporärt och han får äntligen lite lugn och ro!

21.00 Han har för andra gången efter lite övertalning sakta och försiktigt på tre ben hoppat ut på verandan för att kissa. Fortfarande dålig balans, men är mentalt inte längre i dödsskuggans dal, utan ser nu lite av ljuset i tunneln. Klarar utan alltför lång betänketid av att byta riktning, parera svajningarna och lägga sig ner igen! Har haft perioder av lugn under eftermiddagen, men strax jobbat sig upp i stress om jag inte har varit i rummet.

Ätit dryg halv portion kvällsmat med samma aptit som vanligt och när det var dags för leverpastej med penicillin gjorde han oombedd sina paradnummer; "hugga flugor i luften" och "avsvimmad hund med öppna ögon", Härligt!!Dag 2, Fredag 6/2

Morgon! Natten varit lugn!! Fortfarande lite stillsam och utan större balans i bakpartiet, och vi bestämde oss för att ta bort bandaget. Vips förvandlades han nästan till den gamla vanliga Thorstehn, visserligen trebent fortfarande, men nu gladare och piggare och utan problem med balansen. Det som hade varit värst för honom var alla småhår i ljumsken som suttit fast i tejpen! Glatt hoppar han nu ut på tre ben och lägger en skaplig hög!

Såren ser mycket fina ut!


Dag 3, Lördag 7/2

Fortfarande på tre ben, men nu helt tillbaka i normala gängor, har någon gång provklivit på sitt opererade ben men inte mycket. Rastas lös, lugnast så, han blir mycket klängigare och studsigare med koppel på. Han springer obehindrat på tre ben, jag försöker se till att han inte gör snabba kovändningar och det har fungerat bra. Känns kanon att ingenting är överhängande ömtåligt i knät och kan ödelägga operationen!!

På kvällen då intresset för stygnen ökade, fick han på sig ett par "T-shirt-byxor" vilket något lade sordin på hans sprudlande humör, men ändå var att föredra framför tratten! Såren ser bra ut, aptiten är oförminskat god!

Dag 4, Söndag 8/2

Som igår, men utan byxor! Tratten på nattetid!

　
Dag 5, Måndag 9/2

Idag på förmiddagen tar vi första koppelpromenaden till "lilla vändplan", c:a 1,5 km. Vi hoppas att detta klassas som en lagom lugn start, behovet att rusa pockar redan på......

I koppel håller vi honom dock i otålig skritt och han går på benet under nästan hela promenaden. Haltar något (knappt märkbart) men det ser mer ut som "ostyrsel" än smärta.

Såren ser fina ut! Vi har helt skippat både tratten och byxorna nu!

Höll andan lite när vi skulle ta ut honom igen på kvällen efter tre timmars vila i buren, men det verkar inte som han förtagit sig på promenaden. Han stöder fortfarande på benet periodvis när han går lugnt, byter till tre-steg när han får lite mer bråttom!

Inomhus hoppar han fortfarande på tre ben i stort sett hela tiden.

Dag 6, Tisdag 10/2

Idag har vi delat upp promenaden i 2 x 1 km. Utan sällskap av de andra flockmedlemmarna har jag gått med honom kopplad i långsamt tempo och då går han alltmer på sitt ben. Emellanåt belönar han sig med ett par trebenta glädjehopp i någon intressant spårlöpa!

Även inomhus har han idag stundtals börjat använda benet när han någon gång tycker att det är OK att ta sig fram utan att springa!

Dag 7, Onsdag 11/2

-24 utomhus minimerade promenaderna till 1 st 1km runda! Inomhus går han alltmer på benet nu.

Dag 8, Torsdag 12/2

Som igår, för kallt för promenader.....

Har dock varit med som "demo-hund" när jag hade lektion för gymnasieeleverna på skogs på eftermiddagen och visade resultatet av träning med positiv förstärkning...

Under kvällspromenade, en kortis, var han lite ovillig att stödja på benet, kanske hände något när han hoppade ur bilen...

Dag 9, Fredag 13/2

1 km mitt på dagen, inga problem, nu stöder han även när man ökar till snabbare skritt. Även faktiskt något litet provsteg när han vill gå över i trav, men går genast över till de tre friska!

Mentalt är han, sedan bandaget togs av, helt sitt gamla positiva och energiska jag. Vi ser inga tecken på varken stress eller smärta, han bryr sig inte något om stygnen och det känns helt kanon! Vi känner oss helt övertygade om att ha valt rätt behandligsmetod, inte minst när det gäller eftervårdstiden.

Dag 12, Måndag 16/2

Vi ser förbättringar för varje dag! Idag har vi gått 1 + 2,5 km i rullkoppel för att ge honom lite tempoalternativ, han använder nu oftast benet i alla gångarter, travar han fort blir det dock fortfarande av och till treben, likaså om han är lös och får brått! Inomhus växlar han, stillastående doppar han tån.

Lite "natt-tratt" har det blivit, eftersom han då och då vill gnaga lite på stygnen.

　
Dag 13, Tisdag 17/2

Då det börjat bli lite irriterat i stygnen på ena större såret, beslöt vi att fara och ta bort dem idag efter 1 km-promenaden! Har varit trött efter sprutan hela dagen och också lite öm i benet

　
Dag 14, Onsdag 18/2

Har trebenshoppat och föredragit viloläge inomhus lite mer idag, ända tills jag kom på att jag glömt ge honom medicinen. Han fick den på eftermiddagen och vi såg en tydlig skillnad! 2,5 km promenad idag! Fortfarande en smula loj efter gårdagens lugnande.

　
Dag 15, Torsdag 19/2

Full fart! Såret ser helt ok ut nu. Vi tänkte ta med honom på promenaden med övriga flocken, men fick ändra planerna då han blev hysteriskt förväntansfull och omöjlig att hålla på backen! En 2,5km sväng i rullkoppel mitt på dagen utan sällskap av övriga.

Lyfter fortfarande tassen vid stillastående.

　
Dag 18, Söndag 22/2

Idag har utvecklingen backat något, han vill helst hoppa på tre ben, har gått 2,5km som vanligt, men så snart gångarten överstiger skritt börjar han hoppa. Fick ett mail från kliniken där Krister skrev att det var att vänta en "inflammatorisk fas" vid 3-4 veckor, så vi simmar bara lugnt vidare i Rehab-processen!

-------------------------------------------------

3 veckor, onsdag 25/2

Den här veckan har utvecklingen sammantaget stått still, söndag-måndag var han något sämre och ville helst hoppa på tre ben, men sedan hämtade det upp sig igen. Nu omväxlar han som förut mellan att gå på benet och att hoppa. Jag har ändå gått 2,5 km koppelpromenaden med honom dagligen. Han verkar fortfarande följa kurvan!

　
4 veckor, onsdag 4/3

I mitten på veckan ( 3,5 v efter operationen) bestämde sig Thorsten för att helt återgå till sin vanliga aktivitetsnivå, och det var då jag insåg hur beskedliga våra dagliga promenader faktiskt varit sedan operationen!

Lördagen såg emellertid helt annorlunda ut! Entusiastiskt virvlade han fram och tillbaka i rullkopplets längd, upp i snövallarna, tokrusade till mig och ut igen, kastade sig runt i snabba vändningar, på det hela taget helt ointresserad av av ta det lite lugnt.

Än en gång kände jag värdet av att veta att detta inte skulle ödelägga något, jag försökte förstås lugna ner tempot men det var helt enkelt härligt att se honom!

Han markerar fortfarande, hoppar då och då över att använda sitt opererade ben, men verkar ändå lita mer på att det ska fungera. Provstöder nu också lite vid stillastående inne.

Samma tempo resten av veckan, är han redan ur den "inflammatoriska fasen"?

5 veckor, onsdag 11/3

Denna vecka inleddes med färd till fjällstugan!

Torstehn har fortsatt veckan i högt tempo i änden på rullkopplet, 2,5-4 km om dagen (en eller två promenader). Fjällvistelsen medförde mycket lössnö att slänga sig ut i från skoterspåren, färsk ripvittring och annat kul, och på kvällarna var han lite tröttare i benet, men han går allt stadigare nu. Använder benet i alla gångarter och hoppar bara någon enstaka gång på tre.

Hemma igen de sista tre dagarna och sammantaget vecka 5 har det gått "två steg fram och ett tillbaka"! Det märks på kvällarna när han har skuttat lite för mycket under dagen, då blir det lite mer trebenshopp. Jag tänker att "imorgon ska vi nog vila eller ta en kortare tur", men morgonen efter är det full fart igen, och får han inte röra sig så får han frispel inne, så....

Man kan ändå konstatera att han travar fortare nu under promenaderna så det går ändå åt rätt håll, sakta men säkert!

6 veckor, onsdag 18/3

5 dagar i bur i bilen eftersom vi har varit och kört Vindelälvsdraget denna vecka! Har försökt att gå en daglig längre promenad, men det har inte blivit full sväng alla dagar. Han har också naturligtvis varit extra uppe i varv och farit runt ännu mer än vanligt när vi varit ute.

Idag den 18:e är vi hemma igen sedan tre dagar och han är i stort sett i samma läge som för en vecka sedan, det känns bra att vi kan återgå till rehab-rutinerna igen!

"Tillfrisknandet" går lite fram och tillbaka; för tillfället han sedan ett par dagar något mer halt och hoppar gärna på tre ben inne, men så börjar han nu också få rejält nog av våra, i hans ögon enformiga koppelpromenader och blir ystrare och ystrare i sin ände av snöret när vi är ute! Hade tänkt att öka till två svängar om dagen, men avvaktar lite tills han blir bättre igen.

Jag tar det trots allt med ro; det kunde visst komma ett och annat bakslag och fågelpremiären är ju inte förrän den 25:e augusti!

　
7 veckor, onsdag 25/3

Denna vecka har han varit lite mer halt. Jag provade att vila honom i början av veckan, men tyckte inte att det medförde någon förbättring, snarare tvärtom, varför vi de senaste dagarna återgått till våra promenader och som det ser ut blir han bättre då. Idag har vi slutat med Previcox och gått 2 x 2,5 km och han stöder på benet i skritt och trav, men inte i galopp. Tassen är fortfarande lite utåtvinklad och man ser att han "darrar till" lite när han tar i med benet, fortfarande lite ostyrsligt jämfört med det friska. Undviker att stödja på benet vid stillastående!

　Full fart dock (fast jag håller ner tempot i trav för att han faktiskt ska träna benet!!), mesta tiden är han uppe i snövallarna i en tydlig protest över vägvalet!

　
8 veckor, onsdag 1/4

...och första veckan utan Previcox! Märktes tydligt då han genast blev obenägen att stödja på benet inomhus igen, mycket trebenshopp i början på veckan. Under promenaderna gick han dock på benet, men vi har hållt oss på nivån "en promenad om dagen" och han har varit ganska nöjd med det.

Dock kom stressbeteendet under kvällsrastningen tillsammans med mig tillbaka, så jag förstår att han känt av benet lite mer igen. (Detta stressbeteende utlöstes och blev situationsbundet då ledbandet gick av under en sådan "kvälls-kissning" och han satte det i samband med mig i overall, kväll.....) Jag har nu istället låtit de andra hundarna "valla av" tomten först så inga rävar eller lodjur råkar finnas i närheten och sedan släppt ut honom lös själv för att försöka undvika rusningarna som utlöses av min närvaro! Ännu så länge har det gått vägen, peppar, peppar......

Idag onsdag har han blivit något bättre igen jämfört med början på veckan, stöder mestadels på benet inomhus, dock inte när han står stilla. Under promenaden märkbart bättre än tidigare i veckan, både i skritt och även något i trav användes benet.

Även om det är lite trögt när det blir försämring, känns det ändå som han tar det lite lugnare när han känner av benet, och det är ju bra, kanske han ger läkningen en bättre chans när han bara går i 120 istället för i 180!!

　
9 veckor, onsdag 8/4

-, men ute rör han sig nu obehindrat i snabb trav liksom i skritt. Filmandet gjordes efter promenaden, då det den första kilometern är svårt att se hur rörelserna egentligen ser ut!

Denna vecka har återigen gått i förbättringens tecken, vi har gått mellan 2 och 3 km per dag.

Torsdag till söndag i fjällstugan medförde en del burvistelse på dagarna med promenader före och efter och detta hanterades ur Thorstehn-perspektiv med den äran! Inte alltför mycket oljud och inte något stressdregel på golvet framför buren, över förväntan!!

Måndag hemma igen, filmade vi Thorstehn för en "tvåmånaders-dokumentation". Vi har ju lite långt ner till Söderköping för återbesöket, första tackan har just fått sitt lamm och vi kan inte fara iväg hemifrån igen förrän det lugnar ner sig lite i hagen! En länk till klippet på YouTube får fungera som substitut så länge!

Inne växlar det fortfarande mellan tre- och fyrbensanvändning dock mestadels fyrbens


10 veckor, onsdag 15/4

Inget uppseendeväckande har hänt, Thorstehn fortsätter att växla en aning mellan tre- och fyrben, dock i stort sett mest fyrben.....!!

　
11 veckor, onsdag 22/4

Det går sakta men säkert åt rätt håll, Thorstehn är stadigare på benet, inte lika mycket "sidodarr" längre när han sätter ner foten. Går fortfarande orent, lite stelt i skritt, men avlastar allt mer sällan, utan använder benet med något enstaka hoppsasteg emellanåt när han byter tempo. Stillastående lyfter han fortfarande foten.
Vi kör oförtrutet på med våra rullkoppelpromenader på 2,5km.

　
14 veckor, onsdag 13/5

Långsamma förändringar medför glesare rapportering, men det går stadigt åt rätt håll!

Thorstehn ingår nu i "gänget av pensionärer", dvs han går lös med oss och skrotar när vi jobbar ute med får och ved. Till sällskap har han bara de andra gamlingarna som inte skulle drömma om att ödsla energi på lek eller annat energislukande ofog! Det blir visserligen en och annan rusning på egen hand, men i det stora hela är han mindre upptrissad när han får sysselsätta sig med våra vardagsbestyr istället för att bli lämnad inne eller i buren. Naturligtvis!

Det fungerar ändå ganska bra, då vi medvetet låter bli att engagera oss i honom så länge han är okopplad. Tempot blir inte så uppskruvat när han inte har några förväntningar.

Psykiskt mår han bra som jag kan se, det är nog mest vi som är otåliga och vill låta honom vara med på riktiga hundaktiviteter igen!

Under våra promenader är han konsekvent kopplad och då använder han sitt ben hela tiden nu, hältan blir så sakteliga mindre märkbar, men är han lös föredrar han allt som oftast att förflytta sig trebent fortfarande. Det går fortare så!

Han känns fortfarande lite stel i skritt men inte i trav, då ser han snarare mjukare ut i sitt opererade ben än i det andra. Lite "darr" fortfarande, men mindre nu än för tre veckor sedan.

　
snart 20 veckor, söndag 19/6

Här fortsätter förändringarna/förbättringarna i långsam takt och åt rätt håll!

Han har så smått börjat få vara lös delar av promenaderna som fram tills för ett par dagar sedan höll sig runt de vanliga 2,5km. I veckan var han så för första gången till "stora vändplan", en mycket roligare promenadsträcka, skogsväg på c:a 6km. I början kopplad, men c:a 2km fick han till sin stora förtjusning vara lös, och det blev lite utflykter i terrängen, naturligtvis! Han använder nu sitt ben nästan hela tiden både lös och kopplad, stödjer dock inte på det stillastående. Tassen pekar fortfarande lite utåt och han är fortfarande lite lös i leden, skranglig liksom, men den verkar ändå palla med påfrestningarna av de lite nu och då påkomna idiotrycken.... Efter långpromenaden var han rejält trött, men dagen efter märktes ingenting åt det negativa hållet, så jag gissar att det är OK! Vi kan nu också ha med med någon av de andra hundarna på promenaderna, så länge bara en i taget är lös för att inte dra upp tempot i onödan!

Han har också sista veckan fått vara i hundgården med de andra några timmar; något som han tycker är en höjdare! (Alla andra försöker slippa när vi styr åt hundgården, medan Torstehn springer i förväg och krafsar på dörren. Det säger väl något om hans förväntningar på tillvaron just nu....:-) !!)

Annars går han fortfarande runt lös med oss på gården om dagarna, han är med oss nästan jämt för att vi ska slippa de okontrollerade glädjeyttringarna efter ev. separationer! Det blir mycket hundgårdstid för de andra yngre vovvarna, men det är bara så det måste vara, är kompisarna också ute blir det alltför mycket stoj!

　
5 månader, fredag 3/7

Han får nu gå allt mera lös under promenaderna eftersom vi inte kan se någon försämring av den ökade belastningen..... På kvällarna hoppar han lite trebent, speciellt när han har legat ett tag, men på morgnarna är han fyrbent igen! När han galopperar hörs ett knäppande ljud från benet, ganska högt, dock verkar det inte som det orsakar honom något obehag; inget avslag på tempot och ingen extra markering när han omväxlar med trav. Humörsmässigt är han helt sitt gamla jag, så jag tror inte att han har ont. Han är heller inte alls rädd om sitt ben, eller ynklig när man undersöker det, vilket jag tror att han skulle vara om det besvärade honom (han är ju som sagt ingen Viking!!)

Han går fortfarande lite "mjukt" på benet, en smula darrigt och ostadigt i sidled och med tassen vinklad utåt. Ingen synbar förändring i stabilitet de senaste 2 veckorna (åt något håll)!

　
Måndag 6/7

Skickade ett mail till kliniken och frågade om knäppandet, fick snabbt svar att det troligen var knäppande från gummibandet vid märlan (ligger mot någon mjukdel), och att om det kvarstår kan märlan tas bort om c:a 6 månader. Det kan också vara det som gör att han fortfarande gärna står på tre ben inne!

Vi har nu, efter några veckor med lite fuskande och oregelbundet rehab-arbete i värmen, tagit oss i kragen och kommit oss iväg på kopplad 7km-runda varje dag, och nu börjar det synas skillnad i stabilitieten i leden. Han är naturligtvis fortfarande omusklad i benet och jag gissar att det är anledningen till att han är mer benägen att använda sig av trebensalternativet en stund efter promenaderna, alltså ren trötthet, för efter ett par timmar är han som vanligt igen. Han har också börjat arbeta sig upp till tidigare "Vorstehn-Torstehn status" när det gäller förväntningsvrålen och tokrusningarna i kopplet de första kilometrarna! Jag släpper honom lös den sista kilometern, annars är det koppel som gäller; känner att vi har bättre koll på träningen då!

　
6 månader, slut på rehabtiden!!!!!

Idag skriver vi den 13 augusti, alltså några dagar efter det magiska 6-månadersstrecket, och idag har Vorstehn-Torstehn gått en sväng som ripinventeringshund i Stekenjokk! Visserligen bara början på en sträcka, allt som allt sprang han väl c:a 2,5 - 3 km, men i sedvanligt tufft tempo och normalt tuff fjällterräng! Inga problem, men han fick för säkerhets skull stanna i bilen när vi skulle iväg och klättra i de värsta branterna på den tyngsta inventeringssträckan!

Han saknar ju fortfarande de övrigas kondition och styrka och det skulle vara mer än snopet om han skadar sig i något annat ben nu innan han har kommit helt i fas......

Han markerar nu knappt alls i rörelse, i vila inomhus ser man att han avlastar benet, men tar vi det nu bara lite klokt med vässandet av konditionen och toppningen på muskeluppbyggandet så tror jag att vi har en fullt fungerande jakt- och draghund till hösten och vintern!

Vid lämpligt tillfälle tänkte vi fara söderöver och visa upp honom, även kolla hur det ser ut med ev. pålagringar som fanns påbörjade som ett resultat skadan.

Sammanfattningsvis kan bara sägas att vi är mycket nöjda med det beslut vi tog för 6 månader sedan! Rehabiliteringen har varit okomplicerad, och med den feedback vi fått från kliniken på våra löpande rapporter har vi heller aldrig behövt känna oss oroliga över vår oförmåga att stilla Vorstehn-Torstehns okuvliga energi och springbehov!